sagakaarna.blogg.se

Vi hade planerat resan länge och äntligen var vi påväg.
Jag och Kim åkte hemifrån under småtimmarna på lördag morgon den 2 juli.
Vi var påväg till Norge för att hälsa på Kims familj.
Jag skulle bara vara borta i fem dagar eftersom Cristal var skadad och jag ville vara med på dressyrträningen med Corona nästkommande helg.
Cristal blev sparkad av sin nya kompis för att han var lite för på.
Han luktade ju lite tjej och var ny och spännande!
Otur, som han har, min lilla olycksfågel, träffade varningen klockrent på underkäken och vi fick återigen åka in till Strömsholm och röntga för att förvissa oss om att inget var brutet.
Jag höll andan när de granskade bilderna.
Inga frakturer, tack O lov! Men han hade ett stort sår som gått rakt igenom, in i munhålan och dessutom slagit emot tandraden, så att såret inuti munnen var dubbelt så stort.
Men nu hade han fått sin sista penicillinspruta, såret hade gått ihop och såg jättefint ut!
Jag kände mig bekväm med att lämna honom i Martinas vård, den knappa vecka jag skulle vara borta.
Nu var vi iallafall påväg.
Vi hade kommit till Sundsvall när mamma ringde.
Klockan var halvåtta på morgonen.
"En av killarna är skadad! En av grannarna ringde, en grå häst!"
Berättade mamma stressat.
De var påväg ned för att se vem det var och hur de skulle kunna hjälpa hästen.
Det kunde vara antingen Cristal eller den nya inackorderingen, Sune.
Jag väntade på att hon skulle ringa igen och hoppades på en mindre sårskada eller ett missförstånd.
När hon ringde igen knöt sig min mage i en kramp och mina händer började skaka så att jag nästan tappade telefonen.
Mamma nästan skrek i telefonen och grät och jag hörde hur panikslagen hon var.
"Benet är av, det är HELT AV! Jag vet inte vad jag ska göra, var är ni?!"
"Vem? Vilken häst?!"
"CRISTAL!"
Det högg till i bröstet och det enda jag fick fram var ett slags skrik blandat med gråt.
"Är du helt säker?"
Frågade jag med andan i halsen, tårarna forsandes och Kims arm om min rygg.
"Det måste vara av, han kan inte stå på benet och det hänger i en konstig vinkel. Jag vet inte vad jag ska göra, Saga. Vad ska jag göra?"
Jag tog ett djupt andetag mitt i gråten, svalde och sa:
"Du måste ringa nödslakt. Är benet helt av finns det inget annat att göra."
Det som följde är som sekvenser ur en dröm, ett töcken av gråt och panikångest.
Min fina, älskade Cris. Han var ju bara två år gammal.
Min vackra, silvergrå olycksfågel som alltid fick mig att le och gav mig rysningar bara genom att finnas för att han var så vacker.
Han skulle kastreras och dra ut vargtänder till hösten, innan han skulle förberedas för inridning.
Han skulle inte få leva längre än en dryg timma.
Hur kunde detta hända?
En av mina värsta mardrömmar hade slagit in, jag var mitt i mardrömmen just i det ögonblicket och jag visste att jag inte kunde vakna.
Jag ringde nödslakt och grät när jag bad honom att åka till Södertälje för att ta bort min två år gamla häst, min vän, min bebis.
Jag var så ledsen över att jag inte kunde vara där och ta farväl, pussa den silvriga mulen, stryka den lena, mjuka pälsen och se in i de kloka, varma ögonen en sista gång.
Jag grät och grät, i timmar.
Vi fick stanna längst vägen för att jag behövde kräkas.
Chock, ångest, sorg, allt i en enda röra.
Det gjorde så jävla ont!
Han blev bara två år gammal, men trots det hade han redan satt djupa spår i mig.
Alla gånger han blivit skadad eller sjuk, då han så snällt lät sig bli stucken och sydd i, tvättad och pinad, helt utan bedövning eller sedering.
Hans korta liv var kantat av skador och sjukdomar, men trots det var han en levnadsglad, lycklig häst som älskade att leka med sin bror i hagen, bli borstad och ompysslad och nästan alltid kom när jag ropade.
Han var en tapper, älskad pojke, in i det sista.
Det är två dagar sedan nu och jag har fortfarande svårt att förstå.
En klump av gråt sitter ständigt i halsen och en djup sorg maler i bröstet.
Min älskade, lilla olycksfågel..
Sov gott, du kommer alltid att ha en plats i mitt hjärta och jag kommer att minnas dig med kärlek och stolthet.