sagakaarna.blogg.se

Mitt vackra halvblodssto som var psykiskt förstörd när jag köpte henne 2008.

Med mycket arbete skapades ett starkt band av förtroende och kärlek mellan oss och den hästen betyder verkligen ALLT för mig!

Våren 2013 började jag fundera på att lämna ut henne på livstidsfoder till någon som kunde ge henne den uppmärksamhet och kärlek hon behövde och ville ha.

Hon är på alla sätt en känsligt häst med ett enormt hjärta och jag pratade med flera personer som var mycket intresserade av henne.

Jag skulle ALDRIG sälja henne, eftersom jag då inte längre skulle ha någon juridisk rätt till att ta hem henne.

Som ägare till en häst är det alltid jag som bär ansvar för att min häst mår bra och har allt han/hon.behöver.

Jag fick ett samtal av en kvinna som bodde i närheten av Göteborg.

Vi hade mejl och telefonkontakt i fyra månader innan jag bestämde mig för att köra ner min älskade häst till henne.

Hon sa att hon hade fött upp halvblod och araber i mer än femton år och hon tog in alla hästar en gång om dagen och pysslade om dem med hjälp av sin dotter.

Jag berättade att Siggans ben måste spolas av och torka ett par gånger i veckan för att förebygga mugg, att hon behövde täcke om det regnade för att hon inte skulle få ont i ryggen, att det var viktigt att hon regelbundet fick nya skor för att inte hovarna skulle spricka.

Hon skulle få ha henne på prov i 6 mån innan hon fick lov att betäcka henne, för att jag ville hälsa på och se så att allt såg bra ut.

Jag, mamma och Kim körde ner Siggan i mitten av November 2013.

Allt såg bra ut.

De skulle höja takhöjden i stallet.

Det var allt jag kunde anmärka på.

Hon var trevlig, verkade sund och noggrann med hästarna.

Vi lämnade kvar Siggan där och jag grät i nästan en timme när vi åkte hem.

Huvudsaken var att Siggan skulle få ett hem där hon fick mycket kärlek och den uppmärksamhet hon förtjänade.

Bilder på Siggan när vi lämnade henne hos fodervärden i nov.

I december åkte jag och Kim ner för att hälsa på Siggan och passa på att ta en weekend i Göteborg och gå på Lisebergs julmarknad.

Jag ropade på Siggan, hon kom fram, hälsade och gick sedan iväg, vilket inte hörde till det vanliga.

Hon hade täcke på sig och i efterhand har jag sådan ångest att jag inte tog av henne täcket, tog in henne, kände igenom henne.

Hon gick och drack vatten ur en lerpöl vilket fick mig att titta ner i vattentunnan som var helt tom.

"Varför har de inget vatten?"

Frågade jag, varpå Ulrika svarade;

"Vi skulle precis fylla på, vi fyller tunnan tre gånger om dagen, vi ska köpa en till tunna, så vi bara behöver fylla morgon och kväll."

De hämtade en vattenslang och fyllde upp karet.

Jag skakade av mig mina dåliga vibbar i tron om att Siggan trivdes så pass bra att det var därför hon inte stannade och lät sig bli klappad längre, vilket hon annars nästan kräver.

En månad senare fick mamma ett samtal av en bekant som bodde i närheten av Siggans nya hem.

Alla hästar hade blivit omhändertagna av djurskyddet och polisen.

Helt förtvivlad ringde jag runt flera gånger dagligen under en vecka för att få veta hur Siggan mådde, var hon fanns, när jag kunde hämta henne.

Jag var tvungen att bevisa att jag ägde henne eftersom Ulrika hade sagt till polisen att hon ägde Siggan och inte hade några pass att visa för att hon hade bränt upp dem.

Jag skickade in papper efter papper, blup-avelsindex och bilder och ringde varje dag.

Det tog en vecka innan jag fick veta var hon fanns.

Pappa tog ledigt från jobbet och Frida följde med ner till Göteborg för att hämta hem min älskade, vackra svarta.

Under hela veckan hade jag gråtit nästan oavbrutet, haft svår magkatarr och panikångest.

Jag som hade varit SÅ noga med var hon skulle hamna, men Soggan fick betala priset för mitt dåliga omdöme.

När vi kom fram till hennes jourhem, stod hon i ett hörn och verkade bortdomnad som om hon hade fått lugnande.

När jag borstade igenom henne för att sätta på transportskydden så såg jag att hon hade mugg och rasp upp till haserna och framknäna.

Hon var urfallen, insjunken i flankerna och ryggraden och höftbenen stack ut.

Detta hade hänt under en tidsperiod på två månader.

Jag kunde inte sluta gråta när jag borstade henne och gjorde henne iordning för resan hem.

"Förlåt mig, förlåt mig.." 

Upprepade jag gång på gång till min älskade vackra flicka.

Stallägaren sa att tre tjejer skulle hjälpa till att lasta.

Varför? Siggan är inte svårlastad!

När jag satte på henne grimskaftet och ledde ut henne slängde tjejerna ifrån sig greparna för att hjälpa till med lastningen.

När de kom ut stod Siggan redan i transporten och de såg helt förvånade ut.

Fick aldrig veta av länsstyrelsen vad det var som hände under lastningen när de skulle ta henne från Ulrika, men jag tror att hon blivit stressad, rest sig och slagit över eftersom hon var sned i bäckenet när hon kom hem.

Jag kommer aldrig att förlåta mig själv för vad jag utsatte Siggan för genom att vara så godtrogen.

Siggan, hemma, dagen efter vi hämtat hem henne.

På två månader föll hon ur så mycket att hennes höftben stack ut och buken var uppdragen.

Efter två månaders utfodring med lusern och massor av hösilage såg hon ut som sig själv igen.

Hon kommer aldrig mer att lämna mitt stall.

Hon förtjänade inte det jag utsatte henne för på grund av att jag missbedömde och litade för mycket på en idiot till människa...