sagakaarna.blogg.se

Jag har en sena i båda fotlederna som håller på att gå av samt svåra fotledsinflammationer.

Jag har ett skadat knä, en trasig högeraxel, en gammal whiplashskada i nacken och problem med ryggen efter en spark jag fick 2009.

Jag blev sparkad på höften av en unghäst på 700 kg.

Bäckenbenet flyttade sig och tre kotor i ländryggen vreds runt 90 grader och fastnade på sidan.

Värktabletter, smärtstillande och liniment av olika slag har varit en stor del av min vardag sedan 2003, när jag flög av en häst och fick en whiplashskada i nacken, som besvärar mig än idag.

Men sedan snart 2 år tillbaka är det ju knäet och fötterna som har varit mitt största problem.

Jag har med tiden lärt mig att leva med det.

Jag kan till viss del ignorera smärtan som skjuter igenom båda fotlederna när jag går eller rör fötterna.

Jag har lärt mig att inte halta.

När jag haltar så spänner jag andra delar av kroppen som i sin tur orsakar svår ryggsmärta och stora problem med höfterna.

Nu har hag tagit morfin flera gånger dagligen i 11 månader.

Morfinet har blivit min frälsare.

Utan morfin.

Morgnarna är värst, innan jag har tagit min första tablett.

Jag kan gå, men endast korta, korta bitar och väldigt långsamt.

Jag klarar inte av att stå upp under de tio minuter det tar att duscha, utan jag får med stöd av väggen sjunka ner på golvet för att jag inte klarar av att sätta mig ner som vanligt.

Ungefär varannan minut måste jag ändra sätt att sitta på för att det börjar värka i höfterna, ryggen, knäet och fötterna om jag sitter på samma sätt en längre stund än så.

När jag sedan ska ta mig upp från golvet är nästan svårast.

Jag kan inte stå på knä eller belasta fötterna i fel vinklar.

Att klä på mig tar också tid.

Jag kan inte stå på ett ben.

Jag har problem att luta mig framåt.

Det allra värsta är den där jävla trappan.

Det gör så helvetiskt ont att gå i trappor!

Ibland svartnar det för ögonen och jag måste stanna till och vila lite innan jag fortsätter att ta mig upp eller ner för trappan.

När jag väl tagit dagens första morfintablett måste jag sitta i soffan och vänta tills den börjar verka.

Jag kan inte sitta på en stol innan jag tagit morfin.

Jag måste kunna ändra mig, ber ut mig och sloka för att undvika smärtan så mycket som möjligt.

Ska jag morgonfodra klockan åtta innebär det att jag måste ställa klockan på 06.30 om jag ska hinna klä på mig, ta mig upp på mellanvåningen och låta morfinet börja verka.

Trots morfinet har jag alltid ont.

Jag kämpar dagligen med att försöka göra allt jag måste.

Jag tränar på gym 3-5 gånger i veckan för att hjälpa kroppen att stå emot all påfrestning det innebär med all smärta.

Jag vill vara i stallet flera timmar om dagen, men allt beror på hur bra Morfintabletterna fungerar just idag.

Det är otroligt påfrestande mentalt att hela tiden ha så ont, att ständigt oroa sig för hur framtiden kommer att se ut.

Både mina smärtor och mina smärtstillande gör att jag alltid känner mig trött, utmattad och helt dränerad på energi.

Hela tiden tänker jag:

"Tänk om jag blir av med mina morfintabletter. Vem fodrar och tar hand om alla mina hästar då?"

"Tänk om operationer inte fungerar? Vad händer med mina hästar då? Hur kommer mitt liv att se ut?"

"Kommer jag att bli sängliggande?"

Jag skulle inte överleva det tror jag.

Försök att sätta er in i hur min vardag ser ut.

Försök att förstå vilka problem jag har, dygnet runt.

Jag är inte lat, jag vill inte leva så enkelt som möjligt.

Jag vill bara leva som en vanlig människa.

Varje dag innebär att jag måste kämpa och pusha mig själv.

Trots att jag har ont, trots att jag är så trött, trots att jag är orolig och ledsen över hur min kropp sviker mig.

Senaste ortopeden jag träffade sa att mina fötter inte går att operera, att jag kommer att leva med det här i resten av mitt liv.

Jag grät i flera dagar.

Det enda som gör mig riktigt lycklig är när jag kan vara i stallet, ta en ridtur, pyssla om mina hästar, träna mina föl.

Jag är livrädd att jag inte ska kunna göra det i framtiden.

Innan ni dömer mig eller tänker på mig som lat.

Fundera på hur jag hade varit om jag verkligen hade varit lat.

Då hade jag aldrig ens kämpat mig upp för trappan på morgonen.