sagakaarna.blogg.se

Jag är en missbrukare.

Det är alltså inte bara mina smärtor jag kämpar med, utan även missbruk av olika slag.

När jag var 18 år gammal handlade det om träning.

Jag var träningmissbrukare.

Räknade ständigt kalorier, gjorde 200 situps och 100 armhävningar varje dag.

Jag var på dagliga 2-timmars powerwalks eller 1-2 timmars joggingrundor med Troja.

Jag hade magrutor, var stark som fan och kunde inte ens ligga i soffan och se en film utan att göra benlyft, situps eller någon form av rygglyft.

Missade jag någon träningsrutin mådde jag psykiskt dåligt och var tvungen att straffa mig själv med en timmes extra löprunda, 100 extra situps eller 70 extra armhävningar.

När Nathalie dog byttes mitt träningmissbruk emot alkoholmissbruk och ett behov av att ständigt straffa mig själv genom att slå sönder mina händer och äta tills ja nästan kräktes.

Innan dess, när jag var 13 år gammal, flög jag av en häst på en hoppträning och fick en Whiplashskada i nacken, vilket resulterade i ständig nack och huvudvärk.

Det i sin tur resulterade i ett läkemedelsmissbruk i form av citodon.

Jag fick hur mycket som helst utskrivet och tillslut pulade jag i mig minst två kartor om dagen (20 50 g tabletter).

Det missbruket, liksom alkoholmissbruket efter Nathalie, tog jag mig ur på egen hand.

Matmissbruket fortsatte, mitt knä och mina fötter pajade och jag återupptog läkemedelsmissbruket.

Det började med citodon och fortsatte med STORA mängder alkohol och Tramadol.

Allt för att lindra den ständigt efterhängande smärtan.

När jag inte längre kunde leva ordentligt, utan smärtstillande, fortsatte mitt missbruk med sömntabletter.

Jag använde sömntabletterna både för att få sova och som substitut för lugnande när panikångestattackerna blev allt tätare.

Jag fick tre krampanfall till följd av överdoseringen av Tramadolen jag använde för att lindra smärtan.

Då fick jag istället utskrivet morfinbaserade läkemedel för att jag inte skulle behöva ta sådana mängder för att få smärtlindring.

Alkoholmissbruket fortsatte.

Tidigt i höstas insåg jag mina missbruk och sökte hjälp hos Södertäljes missbruksenhet som ville lägga in mig på rening tillsammans med heroinmissbrukare.

Men på grund av mina smärtor, var det inte alls aktuellt att försöka få mig att sluta med mina morfintabletter.

Jag slutade dricka och överlät ansvaret för mina morfintabletter till mamma, pappa och Kim, som dagligen portionerar ut den dos jag ska ha, eftersom jag är medveten om att jag själv inte klarar av att ha hand om tabletterna.

Jag har smått och försiktigt börjat få bukt med mitt alkoholmissbruk.

Mitt morfinmissbruk kan jag inte undgå innan jag är fri från smärta.

Det är min familj, min pojkvän Kim, mina vänner och mina hästar som har varit en stor del i min väg till att klara av allt detta.

Jag har alltid tagit hand om hästarna.

Jag har tillochmed varit nere och mockar, vägt upp Hö och blandat iordning kraftfoder och fodrat utan att ens ha ett minne av det.

Oavsett mitt psykiska eller fysiska tillstånd går mina djur ALLTID först!

Jag vet att jag är en missbruksperson Och det faktumet lever jag med dagligen, men jag är välsignad med så många stöttande faktorer i mitt liv att jag snarare ser det som en grop i vägen än ett problem.

Jag vet att jag kan hantera detta på grund av min familj, Kim, mina vänner och mina djur.

Det är dem som gör livet värt att leva och det är därför min kamp emot missbruken inte känns så tunga.

All kärlek till er!