sagakaarna.blogg.se

Det är ett av Södertäljes största grönområden med mycket vackra hagar, skog och strandpromenad, så det rör sig mycket folk i området året om.

På vintern är det Södertäljes ända skidbacke som lockar och på sommaren är det förstås alla badmöjligheter och den vackra miljön.

Sedan några år tillbaka har bagarstugan öppnat mittemot stallet.

Caféet har öppet i perioder under vintern och sommaren.

Det är jättemysigt och kul att det går så bra för dem!

Nackdelen är att caféet inte har någon parkering.

Ibland kan det stå närmare 20 bilar parkerade på vår lilla stallplan.

Vi som ska till stallet får inte plats med våra bilar.

De parkerar framför min transport så att man inte kommer åt den, de parkerar framför stalldörrarna så att vi inte kommer fram med bilarna för att lasta av fodersäckar, hösilagebalar, spån och hagmaterial.

Vi måste släpa 10 st 25-kilosdunkar med vatten 20 meter för att vi inte kommer upp med bilen till stalldörren.

Ändå finns det tre stora parkeringar inom 400 meters gångavstånd åt tre olika håll.

Igår skrev jag en stor skylt om parkeringsförbud för alla som inte ska besöka stallet och hänvisade till alla parkeringar i området med pilar åt vilket håll de ligger.

När jag kommer till stallet idag, är stallplan proppfull med bilar, varav tre står rakt framför den stora skylten som berättar om parkeringsförbudet och stora, närliggande parkeringar.

Ska man behöva sätta upp avspärrningsband För att få parkera på sin egen stallplan, köra in foder i stallet och fylla på hästarnas vatten?

Vi har även skrivit kontrakt med kommunen som inte tillåter oss att använda stallplan som uppställningsplats av fordon som inte tillhör stallet.

Jag ska försöka få tag i en ännu större skylt att hänga på uppbindningsstången utanför stallet.

Det finns inget som kan göra mig så irriterad och förbannad som andra människor som inte kan bete sig.

Jag och Corona red ut i skogen och då släppte jag genast all irritation.

Allt negativt rinner bara av mig när jag umgås med mina hästar.

Det är verkligen terapi för själen och jag behöver det.

Utan stallet och hästarna skulle jag nog inte överleva.

Vi travade ganska mycket och galopperade några sträckor.

Det enda Corona är rädd för är djup lera som plötsligt dyker upp på en annars torr stig.

Vi travade i skogen och plötsligt sjönk hon väl ner lite mer än hon förväntat sig och tog ett högt jämfota skutt, rakt upp i luften.

Jag var absolut inte beredd, tappade ena stigbygeln och höll på att ramla av.

Jag stannade henne och utbrast:

"Men, vad gör du? Jag ramlade ju nästan av!"

Hon vände på huvudet,  nosade på min fot som jag höll på att lirka in i stigbygeln och suckade.

Det kändes lite som att hon tyckte:

"Men vadå, du sitter ju kvar. Vad gnäller du om?"

Hon är verkligen en jättego tjej med en enorm personlighet.

Påväg hem hoppade jag av och gick sista biten för att hon kändes trött och det var väldigt varmt.

Jag hoppas innerligt att jag inte måste sälja någon av hästarna på grund av ett ekonomiskt bakslag någon gång innan jag fått stuteriet i rullning.

Den första som åker är isåfall Corona på grund av att hon inte är en ren PRE.

Men jag vill inte göra mig av med henne.

Vi trivs så bra ihop och hon gör mig så glad och stolt.

Min vackra, lilla flicka..